Oskar Byrén är Hammarbys egen tittfints-mästare som alltid har ett leende på läpparna. Idag under uppvärmningen när vi småjoggade fram och tillbaka frågade han om han fick bjuda på ett gästinlägg här på bloggen och självklart så tackade vi och tog emot. Så njut:

Årets Hammarby är som bekant ett ungt lag fullt av entusiasm, vilja och mod, och likväl har vi tillsammans valt att definiera oss som unga, kaxiga och galna. Dessa begrepp är inte bara meningslösa ord som sprudlar ut från våra munnar, eller ett skräckinjagande medel tillägnat Hammarbys motståndare. Nej, nej. Detta är något vi står för och ska leva upp till denna säsong. Det kan jag ge en garanti på!

Jag skulle vilja dra en parallell av denna definition som ska symbolisera Hammarby under säsongen. Eller kanske snarare en spegling av våra väl valda ord som bestämdes under dagarna i Idre. Jag minns en sekvens särskilt väl…

Det var fredag v.36, omklädningsrummet, efter träning. Jag var på strålande humör. Eftersom det var fredag. Vädret var fint, höstdoften har slagit sig in på allvar, men framför allt… jag var ledig under dagen. Kort sagt: En bra dag! Även helgen var serverad på ett fat framför oss med massor av vila som innehåll.

I ”1:an” (omklädningsrummet för A-laget i Eriksdalshallen) är rummet format likt en kvadrat. Runt denna kvadrat hänger krokar och där av skapas en speciell plats, för en speciell person. Jag sitter näst längst in åt vänster när man kommer in, och några krokar ifrån mig hittar vi Hampus Elgán. Hampus tycktes enligt min mening även han vara lite småglad denna dag. Stämningen var på topp i omklädningsrummet efter en hård träning; Gunnar-Nils musik for in i hornhinnan, skratt bollades runt bland grabbarna och hela atmosfären kändes oförstörlig! Själv satt jag i mitt hörn med Hampus och snackade lite skit samtidigt som det pågick ett positivt småsurrande från resten av gubbarna. Vi bjöd på några garv och talade med varandra på ett sätt som man gör med Hampus: Han säger något drygt och mottagaren antingen skrattar, säger något drygt tillbaka eller ignorerar. Jag valde samtliga alternativ. Samtidigt som detta sker tar vi av oss träningsutrustningen. Enligt den logiska metoden börjar man förstås med skorna, eftersom man inte kan stå i bara kallingar, skor och strumpor. Det funkar ju inte! Hursomhelst… Hampus har tagit av sig skorna och jag noterar hans blodfläck på sin vita strumpa på höger fot, och så gör även Hampus. Han ser förtvivlat ner på sin röd/vita strumpa men rycker sedan på axlarna och stönar fram ett ”Jahopp… Då vet man att det börjar bli dags att klippa tånaglarna!”. Han langar ett litet smådrygt leende efter kommentaren, tittar mig i ögonen med sina egna, något överlyckliga ögon och jag brister naturligtvis ut i asgarv! En vanlig människa hade blivit lite småirriterad, ledsen eller ängslig över en sådan sak, men inte Hampus inte. För honom var detta vardag då han även gärna sågar sig lite extra i fingrarna på snickarverkstaden.

Är inte detta ungt, kaxigt och galet så säg mig!

Må väl,

/Oskar ”Burken” Byrén

PermalinkAllmäntKommentarer (1)Trackbacks ()